Kl är 04.00 på morgonen. Kroppen pumpar fortfarande av adrenalin från gårdagen. Har precis ägnat ett par intensiva dagar åt rensningsprocessen. Det blir tydligt för mig att jag inte bara är ett typiskt metallelement, i situationer som dessa ger sig även elden i mig till känna. Det blir inte sällan rejäla krafttag och full fart fram när jag väl sätter igång.
På övervåningen gick det mindre fort fram, men arbetade mig igenom bit för bit. Det var den här gången tacksamt nog en skön känsla av enkelhet som mötte mig i sovrummet. I allrum, arbetsrum och vindsgarderob en annan historia. Framförallt vindsgarderoben var ett sådant bakslag för mig. Saker som på nytt börjat ackumuleras där inne. Åter igen den tunga känslan i bröstet. Än en gång överväldigad.
Och sedan när projekt övervåning slutligen blev klart, det hemska källarförrådet. Samma som vindsgarderoben. Kan inte andas. Blir så ofantligt trött på alltihop och nästan panikslagen över att ständigt känna det som om jag är tillbaka på ruta ett igen.
Som grädde på moset kommer ett av mina gamla inlägg upp i inläggstoppen på instagram när jag taggar #levaenklare. Året är 2017 och jag känner en oerhörd tacksamhet över resan mot ett enklare liv. Det är rörande och jag minns tillbaka på stunden när jag satt där i köket och kände precis så. I samma andetag inser jag att det gått hela fem år sedan dess och att jag fortfarande inte kommit fram. Det är som om jag befinner mig på en resa utan slut.
Hur mycket prylar och möbler och kläder kan det egentligen finnas i ett hem? I vårt hem? Jag förundras verkligen över hur det kan ha tagit mig ytterligare fem år av mitt liv att nå fram till ett enklare liv.
Har jag köpt på mig nya onödiga saker under de här fem åren? Är det däri förklaringen ligger? Jag kan inte minnas att det är så. Tidigare år ja, men inte de senaste. Samtidigt får jag inte riktigt ihop att det fortfarande finns så mycket kvar i denna senaste rensaromgång.
De gångna veckorna har jag så också känt hur det har påverkat mig, det som successivt samlats nere i källaren. Verkligen rent fysiskt känt hur överflödet får mig att må. Hur de bortrensade prylarna har gjort mig spänd, stressad, orolig och rastlös. Värk i rygg, axlar, nacke.
Jag njuter inte längre alls av resan. Jag vill verkligen bara bli klar. Kunna slappna av, bara få vara, i ett hem som känns på det sätt som jag önskar. Enkelt, luftigt, med lätta energier och endast innehållande saker som jag/vi använder och är i genuint behov av. Saker vi uppskattar och verkligen tycker mycket om.
...
Rent generellt är det naturligtvis inte av någon avgörande betydelse hur länge man håller på att rensa och förenkla i sitt hem och liv. Det är ingen tävling och alla har vi vår alldeles egna väg att vandra. Jag har min och du har din och att rensa är som vi alla vet väldigt mycket en process.
I regel är processen även både tids- och energikrävande. Det är olika hur vi tar oss igenom. Jag är väldigt mycket en allt eller inget rensare. Andra kan vara mer systematiska och i jämn takt rensa lugnt och metodiskt.
Det finns inget som är rätt eller fel. Kanske njuter man av processen och uppskattar att det faktiskt tar tid. Uppskattar och njuter av varje steg i rätt riktning eller så känns det mer som för mig, som ett aber och något man bara till slut vill ta sig igenom.
Oavsett tror jag det är viktigt att vi inte jämför vår egen resa med någon annans. Jag har helt klart gjort mig skyldig till det genom åren och kanske är det det som skapar mitt paniktillstånd från att nyligen känt mer av en acceptans att inte vara framme än.
Jag har jämfört mig med andra människor som skalat av och förenklat och som fullt ut börjat leva ett enklare liv inom ett år eller ett par års tid. För mig blev det helt klart en annan utgång och jag har börjat känna det som om jag slösar min tid och alltmer liksom kommer på efterkälken.
Samtidigt skulle jag inte för något vilja vara utan upplevelsen eller de lärorika år av rensande och förenklande som hittills varit, men jag önskar helt ärligt att det hade gått något fortare fram. Jag vill så gärna bara få börja leva i enkelheten.
//Tina