Den sista turen...

Så bar det äntligen iväg en allra sista gång till inlämning på auktion. Hösten 2020 går jag slutligen i mål på min resa mot enkelhet. Efter flera års rensande och otaliga försäljningar blev det här den allra sista av dem. Jag vet inte riktigt vad jag känner, det har nog inte fullt ut hunnit sjunka in än, mer än en stor lättnad.

Genom åren har jag alltid känt mig stressad och nästan förlamad inför de här inlämningarna till auktion. Så även denna gång. Hela Oktober kändes som om jag gick på vänt, som om jag bar runt på en stor tyngd. Jag är innerligt tacksam och glad över att aldrig mer behöva känna så eller uppleva de emotionella slitningar gentemot diverse möbler och prylar som jag haft genom åren. Hur trivialt det än kan låta har det ibland känts som nästan outhärdligt svåra beslut, men också nödvändiga för att uppnå det mål och den längtan jag så länge haft om ett enklare liv. 

Komma hem

Den här sista inlämningen kom inte att bli den svåraste. Jag kände faktiskt inget särskilt när vi lastade bussen full en sista gång. Jag var mentalt redo att ta denna sista tur och klar med mina val. Saker som jag för ett halvår sedan kände stor ångest inför att ta beslut om fanns där inte längre. Fladdermusfåtöljerna som överlevt flera års rensade fick lämna till slut, likaså de antika stolarna jag skulle ha som hobbyprojekt. Jag hade sedan tidigare bestämt att endast ett par av dem skulle få stanna, men båda fick alltså åka med på inlämningen till slut. 

I mitten av September skrev jag så här i ett påbörjat men ej publicerat inlägg;

'Är just nu inne i ett sådant där stim då jag känner mig ofantligt pryltrött. Trött och frustrerad över all den tid jag fortfarande tvingas lägga på dem. Prylarna! Det är många beslut inför sista inlämningen till auktion och stundvis sliter jag mitt hår då det trots denna plågsamma pryltrötthet också infinner sig tvivel om en del saker. 

Jag har t ex en hattask som jag velar fram och tillbaka om. Den betyder inget särskilt för mig. Den är fin rent estetiskt men i övrigt har jag inga särskilda band till den. En del av mig vill låta den följa med tillsammans med den lilla resväskan i läder som jag också rensat bort nyligen, men en annan del av mig tror av någon outgrundlig anledning att jag kommer sakna den när den väl är borta. Herregud, det är en hattask vi pratar om. En simpel hattask. Jag har även en del andra saker jag får en obehaglig känsla att göra mig av med. 

Det känns som om jag riskerar något hotfullt om jag plockar bort de där sista sakerna. Jag är skraj faktiskt att jag ska känna mig helt tom inombords när det där överflödet jag kämpat med så länge plötsligt inte längre finns kvar. Men det är ju det här jag strävat efter de senaste fem åren och nu är jag snart där...  

Det ska onekligen bli intressant att reflektera över det här om en tid igen. Jag har inte ångrat något av mina beslut hittills, men visst har jag många gånger våndats. Men aldrig ångrat. Har svårt att tro att det skulle vara någon skillnad denna gång. Förmodligen bara en stor lättnad när allt väl är över. Kom igen nu!'

...

Där i mitten av September kändes allt kaos och jag var trött och velig och hade svårt att fatta de där sista viktiga besluten. En månad senare hade allt klarnat. Hattasken den åkte med till inlämningen på auktion tillsammans med resväskan och en stor korg som jag också haft svårt att bestämma mig om tillsammans med en rad andra möbler, lampor och prylar. Tänk att det där och då kunde kännas så överväldigande svårt, så ångestfyllt.

Men det är onekligen så det är genom hela den här resans gång. Det kan vara den mest obetydliga pryl som blir till det största hinder att ta sig över. Jag har genomlevt det många gånger genom åren och det blir inte nödvändigtvis lättare med tiden. Jag skulle snarare vilja påstå att det på slutet må vara något svårare eftersom det man då har kvar är saker som klarat sig genom varje föregående rensning. Däremot blir det mindre och mindre att göra sig av med och den känsla av överväldigande som jag drabbades av under de två- tre första åren går inte att mäta sig med den på slutet. Ribban höjs dock och det kändes så sent som i September fortfarande som om jag nästan höll på att drunkna i mina kvarvarade ägodelar.

Nu har vi bara det mest väsentliga kvar. Inget överflöd undangömt i någon byrå, skrubb, förråd, vindsgarderoben eller uthus. Jag har inte längre något lager av prylar. Det är verkligen borta nu. Det är en nästan overklig känsla att tänka tillbaka på hur mycket möbler och prylar som en gång fanns i detta hem. Det är en nästan lika overklig känsla att det skulle ta mig flera år att få bukt med allting. 

Jag har verkligen kontinuerligt under flera års tid aktivt rensat och gjort mig av med saker. Visst har jag tagit paus ibland, men i det stora hela har det ändå ständigt pågått någon form av rensning. I flera år har jag ägnat större delen av min lediga tid till att rensa. Rensa, rensa, rensa. Avveckla. Sälja. Och rensa lite till. Det har varit svårt ibland och härligt ibland. Kul, befriande och tufft. Men så värt det. Jag känner mig otroligt lättad över det faktum att en dag kunna flytta ut från det här huset utan någon större ansträngning. 

Jag kommer fortsätta reducera ner än mer i vårt hem. Inte för att jag känner att vi behöver göra oss av med mer saker, utan för att jag känner mig bekväm med att göra det än enklare, än mer minimalistiskt. Det finns inte längre något uppenbart som behöver tas om hand, det handlar nu mer om en finjustering.  

//Tina