26 juni 2019

Roadtrip Danmark...

Ingen sommar utan Danmark. Igår styrde vi åter kosan mot vårt underbara grannland. Till Danmark åker vi varje sommar på upptäcktsfärd minst en gång men oftast fler och vi har många fina minnen och upplevelser därifrån. Älskar att köra över bron och när land nås igen är det som om kroppen per automatik går in i ett avspänt semestermood. 

Under gårdagen besöktes Skovtårnet i Haslev, Stevns Klint alldeles intill havet i Store Heddinge och så den mysiga kuststaden Køge på väg hem.

Komma hem

Söker man motion och rörelse, är intresserad av nyskapade arkitektur samt inte har någon rädsla för höjder kan jag verkligen rekommendera ett besök till Skovtårnet

Stevns Klint visade sig vara en helt l j u v l i g plats som vi kommer att besöka igen. En riktig pärla alldeles vid havet med en känsla av medelhavet och Toscana. Längtar redan dit igen. 

Och så då mysiga Køge som påminner om Helsingör men med mindre folk utan trängsel. Pittoreska färgglada hus, småbutiker och mysiga gränder. Precis vid torget finner man den Italienska restaurangen Vivaldi som jag verkligen kan rekommendera. Parma- pizzan är förmodligen den godaste jag någonsin avnjutit och burgaren var också den helt s u p e r b. En Tuborg Classic till det och man är liksom i hamn.  

Idag är vi hemma igen och fixar med huset och tar hand om tvätten. Det blir en sen frukost på verandan och sen mest bara ta dagen som den kommer varvat med diverse sysslor. Det är onekligen kontrasterna som gör det.

Hoppas ni har det fint där ute i den ljuvliga sommaren!


//Tina


14 juni 2019

I ett obestämt tillstånd...

Det händer en del just nu men mest bara inombords. Jag skulle vilja beskriva det som om jag befinner mig i ett slags obestämt tillstånd där jag blott och bart går och väntar på att vi ska bli av med det som ska lämnas in på auktion, något som tack och lov kommer att ske här nu under Juni månad. 

Komma hem

Allt som rensats bort står samlat i förrådet i väntan på avförd så där är det nu uppställt, kaotiskt och allmänt rörigt och jag bara längtar efter att få återställa ordningen där igen innan några nya rensarprojekt drar igång. Dessutom står kofferkistan fortfarande kvar i vardagsrummet i väntan på att flyttas ner i källaren, vilket alltså betyder att inte heller någon omorganisering av krukor, vaser, julsaker och övrig inredning ännu har ägt rum. Jag sitter fast och kan inte avsluta det som påbörjats. Men snart så. 

I detta skede gör jag så också mitt bästa för att försöka hålla mina franska nerver i schack och tillbringar den mesta av tiden i köket där jag allt som oftast känner ett lugn och en stor frid, allra helst sittandes vid köksön med en kopp te. Interiört är köket förmodligen det jag är mest nöjd med av den renovering som ägt rum genom åren. En tillbyggnad på ca 10 kvm har gett oss ett ljust och luftigt kök med goda energier och ett harmoniskt flöde.


//Tina   


6 juni 2019

Minimalism- En balansgång...

Den senaste tiden har jag gjort lite mer efterforskningar inom området minimalism och då inte bara den positiva aspekten utan även om de negativa följder som faktiskt också kan komma med att leva ett enklare liv. B la finner jag ett blogginlägg där en kvinna uttrycker sitt nyförvunna hat mot minimalismen. Hon är bitter över att ha gjort sig av med alla sina möbler, prylar, sin bostad och att det enkla livet inte alls blev så som hon föreställt sig. 

Det är inte ovanligt att det av minimalister runt om i världen utlovas lycka, glädje och tillfredsställelse i livet bara du är villig att skala av, reducerar ner och göra dig av med allt det oväsentliga. Tyvärr är det just det som är baksidan med sociala medier- det positiva filter som allt som oftast läggs på och som många gånger tyvärr också kan ge en väldigt skev bild av verkligheten. Minimalism är långt ifrån något som passar alla. Att leva litet, avskalat och minimalistiskt kan komma att kräva uppoffringar av dig i livet som du inte nödvändigtvis räknat med.

Vidare tror jag att det här med att rensa och förenkla och leva mer minimalistiskt kan utvecklas och bli lika mycket ett beroende som det tidigare har varit att t ex shoppa och ideligen drömma om nya saker. Ju mer du rensar bort desto lättare och friare känner du dig. Det är lätt att dras med i karusellen och tyvärr inte helt ovanligt att det till slut går till det extrema där regler och förväntningar inom området naturligtvis också gör sin del till. Jag läser om människor som gjort sig av med allt de äger och har, flyttat in i ett tiny house eller en RV för att sedan upptäcka att det inte alls är för dem och att de avskyr det.

Jag läser vidare om kvinnan ovan som efter några år som aktiv minimalist gjort sitt tydliga utträde. Jag tar del av hennes frustration över allt ifrån platsbrist och att aldrig någonsin kunna bunkra upp med vare sig färska matvaror, toalettpapper eller konserver till det störande faktum att de bor så minimalt att hennes man kan höra hennes mage kurra trots att hon befinner sig i sovrummet och han i vardagsrummet med en stängd dörr emellan. Hur frustrerad hon känt sig över att inte ha rum för en hemarbetsplats till alla papper, avsaknaden av vissa kläder och att tvingas trycka in- den om än mycket lilla uppsättning skor hon har kvar- i ett av köksskåpen då det inte finns plats för dem i den ytte-pytte-lilla garderoben i sovrummet. Jag läser också om hur olycklig minimalismen faktiskt gjort henne och hur begränsad hon känt sig i livet. Det här är onekligen ett exempel på Minimalism Gone Wrong.

Som ni vet har jag tagit rensandet i en relativt långsam takt och än har det inte gått till det extrema, men jag känner ändå att jag så sakteliga börjar närma mig gråzonen av det nu. Det känns därför extra viktigt att jag redan nu uppmärksammar detta både för mig själv och även för er som läser. Det är nämligen  a l d r i g en god idé att rensa bara för rensandets skull. Vissa saker kan vara viktiga att tänka igenom både en, två och tre gånger innan beslut tas.

Jag brukar tänka att rensandet inte får bli oförnuftigt och dumt. Som med det svarta skåpet. Jag kommer förmodligen vilja ta det bruk igen, inte för att vi behöver det till förvaring utan för att jag fortfarande inte riktigt känner mig hemma med den totalt avskalade känslan i rummet. Jag vill dock inte förhasta mig och skåpet kommer förmodligen inte flytta upp igen förrän tidigast nästa år. Då vet jag också med säkerhet att jag har gett den minimalistiska estetiken en chans och levt med den under en längre tid. 
Till syvende och sist handlar allt ändå bara om att hitta sin alldeles e g e n nivå för enkelheten och minimalismen, att hitta fram till en bra balans och att låta det få ta den tid det tar att att göra så. 


//Tina


1 juni 2019

En rannsakande tid...

Jag går utan tvekan igenom en rannsakande tid just nu och det är väl helt enkelt en del av processen i att nå fram till ett enklare liv. B la så har vi tid bokad för inlämning av en del saker på auktion inkluderat det svarta skåpet som jag talat vitt och brett om i inlägget här. Jag känner mig dock fortfarande väldigt kluven i huruvida det är rätt beslut eller ej att sälja skåpet. 

Faktum är att jag i det senaste mer eller mindre kommit fram till att det endast är själva överdelen jag ska göra mig av med i det här skedet. Det finns naturligtvis en del negativa aspekter i att endast sälja halva skåpet och för mig personligen känns det också i någon form som ett nederlag att jag inte kommer genomföra det jag tidigare satt mig för.

Komma hem

Vidare befinner vi oss sedan en tid mitt uppe i minimalismens experimentella värld och testar oss hela tiden fram med hur mycket möbler vi i framtiden vill omge oss med. I skrivande stund kan man bara konstatera att vi lever väldigt avskalat och jag har en känsla av att vi på sikt kommer att vilja ha l i t e mer möbler tillbaka in i vårt hem igen innan vi hittar fram till den rätta balansen. Det här är alltså något jag behöver ha med i beräkningarna. 

När jag så också tittar tillbaka på matrumsdelen i vardagsrummet f ö r e den svarta skänken togs bort stämmer det upplägget fortfarande bra överens med hur jag skulle vilja ha det o m vi väljer att ställa dit en möbel i rummet igen. 

I det senaste har tankarna även blivit alltmer tydliga om hur ologiskt och skamfyllt det faktiskt skulle kännas att längre fram behöva lägga ner både tid, pengar och andra resurser på att leta efter och köpa en ny möbel. Det vill jag bara inte ska ske och det får mig att vackla. Samtidigt är det inte utan att jag på djupet försöker rannsaka mig själv och ställa frågan om vad som egentligen är hönan och vad som är ägget i allt det här. Är det intuitionen eller kanske bara den välbekanta ångesten som alltmer börjat lägga sig i igen? 


//Tina


29 maj 2019

Månadens Inköp...

Under Maj månad har följande inköp gjorts;

  • Bok
  • 4 st bastoppar
  • 1 st byxa

 Komma hem

Det senaste året eller så har jag försökt mig på att läsa böcker via Kobo. Superenkelt att klicka hem och ha en bok på datorn några sekunder senare. Upplevelsen att läsa böcker via skärmen är dock ej lika njutbar som en bok i handen. Jag har helt enkelt svårt för det. Att inte fysiskt vilja äga fler böcker gör däremot det elektroniska formatet betydligt mer fördelaktigt- Go shelf-less with your book collection som Kobo själva så lockande uttrycker det. Ett dilemma det där. 

Hur som helst under Maj månad har boken Zen- The Art of Simple Living(Shunmyo Masuno) införskaffats. En bok jag valt att läsa i vanligt bokformat och som kommer platsa bra tillsammans med ett urval andra favoriter i bokhyllan.  

Vidare till klädinköpen där 4 nya bastoppar i ekologisk bomull ersätter 4 gamla, uttjänta toppar som kasserats. Byxan är en ljus chinos i bomull och ett komplement till vår/sommarkapseln. Utöver jeans är det dåligt med bra byxor i garderoben. Dessa spår jag kommer blir användbara under både vår, sommar och en bra bit in på hösten.  



//Tina


27 maj 2019

Olika sätt att närma sig sitt mål...

För en tid sedan läste jag om en kvinna som kände sig trött på sina saker och sättet hon levde och som helt enkelt bestämde sig för att satsa på ett enklare, mer minimalistiskt liv. Det hon gjorde för att nå dit skiljer sig väldigt mycket från hur jag själv valt att närma mig mitt mål. På så lite som fyra veckor gjorde hon sig av med a l l t överflöd och ändrade helt om sin livssituation. 

Exemplet ovan är onekligen ett mycket e f f e k t i v t sätt att närma sig minimalism och simple living. Varför slösa någon tid liksom? Livet är ju här och nu! 

För att ta ett annat exempel vill jag minnas att Joshua- ena hälften av The Minimalists- ägnade runt åtta månader till att rensa bort och skala av i sitt hem. Jag hyser både stor respekt och känner beundran inför dem som kan frigöra sig snabbt från sina ägodelar. Själv har jag hållit på att rensa och förenkla i mitt hem sedan 2015, vilket alltså betyder att jag är inne på mitt fjärde år.

Inget sätt kan anses vara rätt eller fel och det som avgör är nog väldigt mycket vem man är som person. Jag ser mig själv som en rationell person i allmänhet och drar sällan ut på beslut men när det kommer till det här med möbler, prylar och övriga ting så har det inte varit något jag kunnat göra i en snabbare takt än vad jag hittills gjort. Det har på alla vis varit och är fortfarande väldigt mycket en känslomässig resa där jag hela tiden lär mig mer om mig själv. Något jag idag inte skulle vilja vara utan.

Jag vill ändå lyfta fram det här med att det naturligtvis finns ett betydligt snabbare och mer effektivt sätt att rensa och förenkla i sitt hem och liv än det sättet jag har valt att göra det på. Som läsare av bloggen kan man säkert skrämmas av tanken att det tagit mig s å lång tid att komma hit. 
Anledningen kan också delvis förklaras med att jag inte varit fullt ut konsekvent med det som kommit in. Mitt i allt har det tillkommit både det ena och andra. Det sista halvåret har jag dock skärpt till mig och det som kommit in har i de allra flesta fall varit genomtänkta köp med undantag för något litet villospår precis i början. Så här efteråt kan jag ändå se att jag lärde mig mycket av det där tidiga snedsteget och jag har det ofta med mig i tankarna när impulsen att köpa något utan betänketid slår till.

Jag kan inte förneka att det hade varit en intressant upplevelse att ihärdigt rensa under en betydligt kortare period. Bara jag skriver om det känner jag dock en stark oro och ångest över att inte ha tillräckligt med tid att fatta rätt beslut. I den takt jag nu har rensat har det varit väldigt, väldigt få saker som jag senare ångrat. Förmodligen mindre än en handfull saker. 
Idag minns jag dock inte ens vad de där sakerna var. Frågan blir då också hur v i k t i g a de egentligen var och hur avgörande t i d e n för själva rensandet blir? I slutändan kommer man förmodligen ändå inte minnas något om vad det var man där och då i stunden faktiskt saknade.


//Tina


23 maj 2019

Rädda en Orangutang...

För omkring 12 år sedan blev jag stolt adoptant till en liten orangutang vid namn Kesi via organisationen Save the Orangutan. Lite kort är Save the Orangutan en ideell förening vars syfte är att säkra den akut utrotningshotade orangutangens överlevnad och bevara dess livsmiljöer. 

Djur har alltid haft en väldigt, väldigt speciell plats i mitt hjärta och att få följa Kesis väg till att bli vuxen och leva ett alltmer självständigt liv har varit en obeskrivlig glädje genom åren. För lite drygt en månad sedan fick jag dock ett mail från Save the Orangutan och mitt hjärta slog i marken;

Komma hem

Kära adoptant,

Vi skriver till dig för att informera om att övervakningsteamet på Kaja Island inte lyckats lokalisera Kesi på ett tag nu. Kesi har varit försvunnen ett par gånger tidigare, men då har det inte dröjt mer än en vecka innan hon dykt upp igen vid foderplattformen. Nyaru Menteng har satt in extra övervakningsteam för att leta efter henne. De har ännu inte sökt igenom hela den stora ön, så det kan mycket väl vara att de hittar henne på en annan del av ön. Efter flytten till Kaja Island växte Kesis självförtroende vilket gjorde att hon rörde sig allt längre iväg från foderplattformarna på egen hand.

Men livet på universitetsöarna är också så nära ett liv i det vilda som man kan komma - på gott och ont. Liksom i regnskogen finns det faror som orangutangerna måste tackla på egen hand. Och trots att övervakningsteamet håller koll på orangutangernas vikt och eventuella tecken på sjukdom, så är de inte nära dem varje dag, på samma sätt som i skogsskolan.

Personalen på Nyaru Menteng har ännu inte gett upp hoppet om att hitta Kesi, som faktiskt har avklarat ö-universitetsfasen och nu står med på listan över årets frisläppningskandidater. Vi hoppas på det bästa och hör av oss igen så fort vi har mer information om Kesi.

Tusen tack för ditt stöd. 

Vänliga hälsningar, 
Save the Orangutan

Härom dagen fick jag så ett nytt mail där det meddelas att Kesi fortfarande inte hittats men att Övervakningsteamet fortsätter med att hålla utkik efter henne på deras dagliga patrulleringar och att man inte på något vis gett upp hoppet om att återfinna henne. 
Jag vet att de gör allt de kan för att utreda läget men det är inte utan att Kesi är i mina tankar mest hela tiden och jag håller nu tummarna extra hårt för att det är goda nyheter som förmedlas nästa gång jag hör från dem. 

Under de år som jag följt Kesi har jag hela tiden fått regelbundna uppdateringar i både i text- och videoformat. Aldrig tidigare har jag känt ett så stort förtroende för någon organisation inom området. Deras arbete är verkligen helt f a n t a s t i s k t, något jag mer än gärna vill förmedla vidare.

Med det sagt vill jag även passa på att berätta för er att Save the Orangutan just nu har fem helt ljuvliga orangutanger som söker nya adoptanter. 

Det är;

  • Taymur som blev tagen från sin mamma som liten och sålt som exotiskt husdjur.
  • Hope i videon nedan som hittades ensam med sår efter skott i ett nedbränt skogsområde.
  • Meryl som var mycket medtagen när hon räddades från fångenskap.
  • Otong vars mamma dog i skogsbränderna under hösten 2015.
  • Och slutligen lilla Valentino som var både skör och undernärd när han kom till räddningscentret. 

Precis som Kesi, som vid 3- 4 månaders ålder hittades övergiven och svårt skadad med en avhuggen hand(!), har de här små individerna alla fått utstå mycket svåra upplevelser tidigt i livet och jag hoppas med det här inlägget sprida information och väcka intresse för organisationen. 




Genom att symboliskt adoptera en orangutang stödjer du rehabiliteringsarbetet av orangutangerna på rehabiliteringscentret Nyaru Menteng. För en så liten summa som 100 kr i månaden får du följa din lilla orangutang på sin resa mot ett nytt liv i frihet i Borneos regnskog. Adoptionen är ej bindande och kan när som helst avslutas. 

Vill du veta mer om Save the Orangutan, deras arbete och hur du går tillväga för att adoptera en orangutang finns all information att finna på deras fina hemsida här.


//Tina