Komma hem
Som de flesta av er redan vet var det i november 2020 som jag äntligen gick i mål på min resa mot ett enklare liv. Det jag lämnade bakom mig var fem intressanta år av konsekvent rensande. Sedan dess har jag mest bara försökt förstå att jag är här nu, att jag är framme.
Det tar onekligen tid att förstå. Det tar förmodligen också lite tid att känna att jag nu lever på det sätt som jag strävat efter att göra under alla dessa år av rensande och förenklande. Man skulle nog också kunna säga att jag är rätt slut. Så mycket tid och känslor och energi som gått åt till att komma hit, men känner mig enbart tacksam och glad att jag valde den här vägen. Att leva på ett annat sätt har kommit att bli så djupt rotat inom mig och jag är verkligen en helt annan person idag än den jag var för några år sedan.
Jag blir själv förvånad över hur mycket som ändrats med mig, mitt sätt och mina beteenden. Hur jag inte längre finner tillfredställelse i så mycket av det jag tidigare brukade finna tillfredställelse och lycka i. Men det var bevisligen en mycket kortvarig lycka som ideligen behövde uppdateras och förnyas och jag skulle idag aldrig kunna tänka mig att gå tillbaka till det igen. Jag saknar det inte, tvärtom känns det som en befrielse.
Hela den här resan började med min stora förebild Irene med bloggen Wangborgs hem. Irene inspirerade mig till att vilja börja leva ett enklare liv och att börja rensa bland mina ägodelar. Jag minns så väl hur jag sent en kväll fann hennes blogg när jag sökte inspiration om soffan KARLSTAD från IKEA. Omedelbart hände något med mig när jag började läsa hennes inspirerande och kloka inlägg. Jag var fast direkt och inom mig upptäckte jag snabbt att det fanns en omedveten längtan efter precis det hon skrev om. Ett enklare liv.
Efter att ha läst Irenes blogg öppnade sig en hel värld av enkelhet, simple living och minimalism. Den stora inspirationen efter Irene kom för mig att bli The Minimalists. Jag har följt dem under alla år jag rensat och även om jag tycker att de har tappat en del på sistone och att deras i raden andra dokumentär tyvärr kändes som något av en besvikelse, är det ändå dem jag hela tiden återvänder till. Lyssnar t ex nu om på hela deras Podcast 'The Minimalists'. De där första avsnitten är riktigt bra och tåls att lyssnas på om och om igen.
Det viktigaste jag lärt mig och som jag förmodligen mer än något annat vill dela med er är att jag inte saknat något av det jag jag/vi gjort oss av med. Inte heller sambon. Nada. Niet. Nothing. Vi saknar det inte och jag kan nästan lova att du som läser här inte heller kommer att sakna någonting av det materiella som du väljer att göra dig av med.
Lika viktigt att förmedla blir dock också att låta det ta sin tid och att inte ta några förhastade beslut. Jag har låtit vissa beslut mogna under lång, lång tid och bearbetat mina känslor. När det varit dags har det dock varit dags och jag har känt mig klar med mitt val. Man vet liksom, men det betyder inte att det fortfarande inte kan kännas svårt. Jag har fällt tårar i bilen på väg mot auktionskammaren flera gånger för att det känts så oerhört hjärtskärande, men har vid tiden ändå innerst inne vetat att beslutet har varit rätt. Och inte en gång jag heller ångrat något av mina beslut ens efter dessa svåraste av stunder.
Tro mig när jag säger att du inte kommer att sakna prylen, möbeln, klädesplagget eller vad det nu kan vara. Du kommer att upptäcka att det inte finns några äkta band till allt det materiella. Det är endast en illusion. Det är en illusion och den kan kännas sann på alla de vis, men den är i de allra flesta fall en lögn.
Komma hem
När jag blickar tillbaka och tänker på de tusentals saker som lämnat vårt hem under de senaste fem åren inser jag att jag slutat tänka på dem i samma stund jag lämnat dem ifrån mig. De visade sig nämligen vara just bara saker. En viktig del i allt det här är dock att jag valt att spara på det som verkligen, verkligen betyder något för mig eller som fyller en viktig funktion i vårt liv. Mest har jag kvar av de funktionella sakerna och endast ett fåtal av mina ägodelar har idag vad man skulle kunna kalla ett känslomässigt värde.
Under tiden som också du rensar och förenklar kommer du att upptäcka att det i dina ägor finns ett antal sådana saker som för dig har ett äkta värde och det är dessa och enbart dessa du ska hålla fast vid.
Det har varit en krokig väg hit och jag försöker nu mest bara landa i det här enkla livet med betydligt, betydligt färre möbler och prylar och kläder i mina ägor. Jag kan fortfarande knappt förstå att det inte längre finns något att rensa bort. När jag går ner i källaren i förrådet kan jag ännu knappt förstå att det faktiskt är sant. Plötsligt finns det ju ingenting där längre som det ska tas beslut om. Plötsligt finns det ju ingenting där längre som ska köras iväg, läggas ut på annons eller lämnas in på auktion. Hur är det ens möjligt?
//Tina
