Bort från perfektionism...

Så länge jag kan minnas har jag strävat efter perfektion. Redan som barn var jag extremt ordningsam och i mitt rum hade var sak sin specifika plats. Som tonåring var mitt rum till skillnad från de flesta andras alltid städat. Perfektion är något som lyst genom var jag än har befunnit mig och vad jag än tagit mig an i livet. 

Konstigt nog tycks detta vara en egenskap som andra människor avundas. De ser ordning, de ser struktur, men tro mig när jag säger att det är inget annat än ett ok att bära runt på.

Komma hem

I snart 20 års tid har jag försökt mig på att skapa det perfekta hemmet, men ändå aldrig känt mig helt nöjd. Vi är lyckligt lottade som haft möjlighet att totalrenovera vårt hus inifrån och ut och skapat det precis så som vi velat ha det. Ändå finns alltid känslan där att det finns saker vi kunde gjort än bättre. 

Perfektion är en fälla och även om jag idag vet att det är så har jag ingen aning om hur jag någonsin ska kunna bli av med den här delen av mig. Att skala av och förenkla i vårt hem har dock gett mig lindring, ganska stor faktiskt. Minimalismen kan kanske inte göra så mycket åt stavfel, oräta vinklar och veck, men tar mig åtminstone bort från den ständiga jakten efter den perfekta möbeln eller den perfekta prylen som ska göra allt komplett. Det är nog ändå i det jag kämpat som mest. 

Men tro mig när jag säger att jag fortfarande kan hamna där i tanken. Nästan dagligen får jag påminna mig själv om att jag inte behöver någonting mer för att känna tillfredsställelse i livet eller med mitt hem. Jag har ju redan allt jag behöver...

//Tina