En sista gång...

I höst står vi inför den allra sista inlämningen till auktion. Det är bestämt sedan tidigare. Den här hösten kommer alltså vara allra sista gången vi kör till vår auktionskammare för inlämning av överflödiga möbler och prylar. 

Det är en milstolpe på den här resan som började någon gång under år 2015. I fem år har jag rensat. Jag kan knappt förstå det själv att jag hållit på så länge, men så är det. Det tog mig fem år att nå hit och än är jag inte riktigt färdig med mitt uppdrag, men jag är helt klart snart framme vid vad man skulle kunna kalla den första anhalten till ett enklare liv. 

Redan förra året började jag känna av att det var nära, men så som jag känner nu det har jag nog ändå aldrig riktigt känt. Jag inte bara känner att det är nära, jag kan se att det är det. Mest tydligt har det blivit i källarens förråd. I förrådet finns inte längre ett överflöd av möbler och prylar. I förrådet finns inte längre möbler och prylar jag inte vet vad jag ska göra med.   

Komma hem

I det sista här nu har jag gjort ett stort kliv framåt i och med tacklingen av de saker vi haft 'på lager'. Jag har skrivit om det här många gånger tidigare men kan inte nog lyfta fram hur viktigt det är att ta fram saker som inte är i bruk. Ta fram dem och använd dem. Placera dem, inred med dem, sitt i dem, känn på dem, klä dig i dem, nyttja dem. Det är nämligen inte förrän du tar dem i bruk som du upptäcker om de är viktiga för dig.  

Jag har varit en sådan hamster på all typ av inredning. Jag har haft ett helt lager med inredningsprylar undanstoppade i alla tänkbara utrymmen i vårt hem. Det är helt galet nu när jag tänker tillbaka på det. Passion eller besatthet? Jag vet ej. Kanske är det lite av båda. 

Jag har köpt otaliga möbler genom åren. De har vandrat in och ut. En del har bara lagrats i förrådet eller uthuset eller i vindsgarderoben i väntan på att tas i bruk. Jag har köpt möbler och prylar jag inte haft plats för. Jag har otaliga gånger impulsköpt, fått för mig att jag 'måste ha', blivit besatt av något utan att veta dess plats. Jag har hoardat inredning och bytt stil fler gånger än vad jag vågar tänka på. 

Jag har också varit fäst vid mycket av mina saker men inte nödvändigtvis använt mig av dem. En del har ens aldrig någonsin varit i bruk. Ungefär som när man köper kläder man inte behöver och de flera år senare fortfarande hänger kvar i garderoben med tags och prislappen kvar.

Det har tagit mig fem år att reda upp i den här röran. Det har tagit mig fem år att på djupet förstå att prylar aldrig kommer att göra mig lycklig. Det har tagit mig fem år att förstå att jag aldrig kommer att känna att jag lyckats skapa det perfekta hemmet. Det har tagit mig fem år att förstå att det alltid kommer att finnas någonting nytt att sukta efter. Det har tagit mig fem år att förstå att längtan efter något mer, något annat, något nytt aldrig någonsin har ett slut. 

Komma hem

Jag finner en stor frid i minimalismen. I det enkla livet. Minns tillbaka på hur konstigt det först kändes när vi började skala av alltmer av våra möbler. Ovant. De är stora och tar plats men snabbt hade vi vant oss. Nu bara en känsla av lättnad när det kommer till tomma ytor. Minimalism tror jag handlar väldigt mycket om att successivt vänja sig vid mindre. För de allra flesta går det inte över en natt. För mig till en början nästan panik över att inte har något ståendes på varje ledig plats, i varje fönsterkarm. Idag ger det mig istället en känsla av frihet och ett inre lugn. 

Jag känner också en stor frid i att inte behöva påverkas av det som är i ropet just nu. Jag är fortfarande intresserad av hus, hem, inredning och design, men jag bryr mig inte om trender. Jag förfäras snarare av dem och hur snabbt de ändrar sig. Jag har hoppat av det tåget och det är en stor befrielse. Jag känner ro. Jag behöver inte. Jag känner mig nöjd. 

Därmed inte sagt att jag inte längre har ett behov av att få vara kreativ och ändra om i vårt hem eller att jag på något vis är immun och inte påverkas av nyheter. Men det går att hitta andra vägar. Byta plats och flytta runt på det man redan har eller bara komplettera med något litet som ändå gör stor skillnad. Hitta saker i naturen. Måla om. Byta med en vän.

Komma hem

Variation är fortfarande något jag uppskattar. Jag vill ändra om ibland. Skapa nya blickfång. Jag har alltid varit en person som tröttnat fort och det i sig är naturligtvis en utmaning när man befinner sig i en situation som den här. Men det går om man vill och om någonting nytt ändå skulle leta sig in är det inte värre än att någonting gammalt kan leta sig ut. 

Jag har inte satt några strikta förbud till mig själv. Jag vill inte känna mig låst i rollen som minimalist och att jag måste verka och agera på ett visst sätt. Men det jag kan lova mig själv är att jag aldrig någonsin kommer att göra och leva så som jag tidigare gjort. Med ett fullt källarförråd, en kaotisk vindsgarderob eller en knökfull byrå och klädgarderob. Jag är färdig med det nu men känner mig samtidigt tacksam över att ha fått göra den här resan. Jag har lärt känna sidor av mig själv jag inte visste fanns. Jag har funnit vägen till ett mer meningsfullt liv. Jag är förmodligen mer nöjd nu än vad jag någonsin varit. 

Minimalism och ett enklare liv är inte svaret på allt, men väldigt mycket och jag ser fram emot att börja leva mer i det. Jag har kommit att växa in i rollen som minimalist, det har tagit tid och inte varit utan ansträngning. Som ni vet har jag vacklat fram och tillbaka längs resans gång. Det har väldigt mycket varit en process. En lång sådan. Djupt inom mig har jag dock hela tiden vetat att det är det här jag vill och i takt med att vi gjort oss av med våra saker har jag också känt mig lättare, gladare, friare. 

Men det är inte utan att jag också känner mig rädd. Det känns ovant och ibland också väldigt tomt. Vem är jag utan mina prylar? Vem är jag utan mina aldrig sinande drömmar om det perfekta hemmet, den perfekta inredning, den perfekta möbeln, den perfekta prylen? Vem är jag egentligen när allt överflöd och längtan efter det ouppnåeliga inte längre finns?

//Tina