Om inredningsstil, minimalism & att vara sann mot sig själv...

Under många, många år försökte jag ta reda på vad som egentligen var min stil när det kom till heminredning. Jag hade känt mig minst sagt förvirrad då jag drogs i alla olika riktningar och gillade de allra flesta av stilar. Vid något tillfälle genomförde jag även en style searching här på bloggen som resulterade i att min stil var eklektisk. Typiskt nog den stilen som jag fann mest utmanande av dem alla. 

Jag hade länge svårt att förlika mig med min eklektiska sida, det kändes helt enkelt för krångligt. Jag ville att det skulle kännas enkelt att inreda mitt hem, men istället upplevde jag frustration och med många misstag längs vägen.

Komma hem

Spolar vi fram till idag kan jag verkligen känna att mitt hem speglar den jag innerst inne är. Efter 20 års experimenterande har jag äntligen hittat mitt alldeles egna uttryck. Men sedan jag börjat intressera mig för Simple Living och Minimalism kom än en gång önskan om att min stil skulle sett annorlunda ut och passa bättre in i estetiken inom området. Jag skulle så gärna vilja att den var mer enkel i sitt uttryck. Okomplicerad. Avslappnad. Naturlig. Anspråkslös. 

Men hur gärna jag än vill så kommer min egen stil aldrig att kännas så där härligt opretentiös. Den går nämligen betydligt mer åt det formella hållet. Jag är dessutom en typisk metall som älskar perfektion. Det känns inte som om det går att göra någonting åt. Det är som en del av min personlighet. Det är den jag är.

När jag inreder mitt eget hem blir det på ett visst sätt. Jag kan göra moodbords och inspireras av vackra hem som inte alls ser ut som mitt eget och tror mig känna att det är så vill jag ha det, men i hjärtat känns det inte riktigt rätt även om min hjärna tänkt sig att det ska se ut precis så. 

Komma hem

Vidare skriver jag och delar med mig av minimalism på sociala medier och känner mycket riktigt en stor passion inom området, men ärligt talat så får jag det inte riktigt att gå ihop och det har börjat skava inom mig. Vad håller jag egentligen på med? Bör jag ens använda mig av begreppet minimalism? Jag känner att jag inte riktigt passar in i mallen och jag har även börjat känna mig begränsad av det.

Det jag brottas med mest är förmodligen min egen bild av hur minimalism ska se ut. Det finns inga skrivna regler, men en minimalist strävar ändå hela tiden efter att omge sig med mindre saker. Det gör jag med, men kan samtidigt inte förneka att jag tycker om att fixa lite här och skapa något nytt där. 

Komma hem

Och i samma andetag som jag planerar att spika upp en tavla på väggen kommer det över mig att det där inte riktigt går hand i hand med ett enklare liv. En tavla kräver underhåll och behöver både dammas och putsas och blir ju i ärlighetens namn bara ännu en ägodel i raden av alla andra. En sann minimalist hade lämnat väggen tom och njutit av den i all sin flärdfrihet. 

Jag vet inte riktigt var allt det här ska landa. Det jag känner mig övertygad om är att jag med all säkerhet kommer att fortsätta att rensa och förenkla i vårt hem. Mitt mål är fortfarande att vi ska äga mindre saker, men jag smider samtidigt planer för vårt hem som jag vill färdigställa och inreda mer framöver. Jag vill lägga till de där sista bitarna som för mig gör ett hus till ett hem. 

Däri uppstår också samma konflikt som tidigare och det hela har börjat kännas minst sagt motsägelsefullt. Enkelhet, rena ytor, avskalat? A b s o l u t. Minimalistiskt? Not  so  much. Mitt vardagsrum kommer förmodligen aldrig bestå av endast en soffa och en grön växt. I  wish, men jag trivs inte helt i den miljön. Jag behöver mer möbler och ting omkring mig för att känna mig hemma. Jag vill kunna njuta av konst på väggarna.

Vi får väl se vart det leder. Viktigast av allt är nog ändå att vara sann mot sig själv.

//Tina